En vision för Kirunas nya centrum

Av Oscar Magnusson, Albin Mikko och Frans Winsa


Inledning

Kiruna centrum står inför en totalförvandling och måste flyttas på grund av markröresler. Totalförvandlingen och förflyttningen innebär en fullständing möjlighet för ett nytt centrum. I kursen Staden och Framtiden på Hjalmar Lundbohmsskolan har vi fått uppgiften att planera storskaligt ett nytt centrum med avseende på de tidigare kunskaper vi fått i kursen och hur stadsplanering skett i historien. Vi har gjort uppgiften i ett grupparbete och resultatet presenteras här nedanför.

Vision över Nya Kirunas centrum

I dagens Kiruna bor det 18 000 invånare. Man kan dela upp staden i flera områden varav fyra områden är renodlade bostadsområden: Lombolo, Luossavaara, Tuolluvaara, Sandstens- /Jägarskoleområdet. Idag är Kiruna centrum, precis som de allra flesta andra städer i Sverige inte levande. Det finns många exempel på förbättringar som kan göras i Kiruna. Vi väljer att betrakta det låga antalet invånare kombinerat med stadens knappa yta som en utmärkt möjlighet. Vi tror att det finns stora möjligheter att skapa en stad attraktiv för både stadsmänniskor som inte-stadsmänniskor. Motsatt till Hallman är vårt mål är att skapa en tydlig, livfull stadskärna men inte på bekostnad av resten av centrum och vi ville “trycka ihop” staden för att få mer liv med hjälp av en mindre yta, något vi tror är möjligt med en mindre stad. Exempel är Stockholm en stad som förhindras att skapa ett levande centrum (dygnet runt) på grund av dess storlek (sett till befolkningsmängd). Många människor vill köpa mycket, vilket i sin tur lockar affärer till centrum och “trycker ut” människorna till bostäder i förorter och därmed blir centrum “dött” på kvällar. I Kiruna är konkurrensen hårdare för affärer, tack vare det låga invånarantalet och här ser vi en möjlighet i att återigen kunna bygga ett levande centrum där människor och handel i centrum lever i symbios.

Bakgrund/Litteraturstudie

Historisk stadsplanering i Kiruna

Kiruna grundades år 1897 av geologen Hjalmar Lundbohm på uppdrag av den svenska Kronan. År 1900 antog Kronan stadens stadsplan och det var då de första nybyggarna övervintrade i det som skulle komma att bli staden Kiruna, som var beläget strategiskt på berget Haukivaara mellan malmbergen Luossavaara och Kirunavaara. Lundbohm var väldigt intresserad av konst i alla dess former och ville skapa en attraktiv mönsterstad som stod i kontrast mot den misslyckade kåkstaden Malmberget.

En av de experter som reste till Kiruna var stadsplaneraren Per-Olof Hallman och tillsammans med arkitekten Gustaf Wickman lade de år 1900 fram en stadsplan till kungen. Något som kännetecknar Hallmans stadsplanering var hans anpassning efter terrängen till skillnad från de rutnätsplaner som varit standard sen 1874 års byggnadsstadga. Hallmans lösning på sin egen personliga kritik mot rutnätsmönstret var att byggnadsstadgan endast reglerade att det måste leda fyra vägar in i varje korsning, den sade ingenting om att vinklarna vägarna emellan måste vara räta. Hallman gjorde därför vägkorsningar med olika vinklar som i sin tur ledde till nya korsningar med andra vinklar för att uppnå det medeltida stadsidealet han beundrade.

Hallman värderade även den nedtonade samhällshierarkin högt och ansåg inte att viktiga och/eller stora byggnader skulle dominera dragningen av vägar och gator i staden. Som en naturlig följd av detta menade han inte heller att staden skulle ha ett tydligt centrum som skulle utgöras av de byggnader som ansågs ha högst status.

För att råda bot på det torgideal som rådde i resten av vårat avlånga land valde Hallman istället att planera in ett antal mindre torg runt om i Kirunas stadsbild. Som tidigare nämnt så kringgick Hallman 1874 års byggnadsstadga på ett unikt sätt och som en följd av att alla gator korsade varandra i olika vinklar dök flera mindre torg upp naturligt på platser där flera gator strålade samman. På dessa platser fanns olika mindre butiker och fik som naturligt utgjorde små centrum för Kirunas olika stad

Kiruna idag

I takt med bilismens framfart började Kiruna förändras. De små torgen som Per-Olof Hallman tidigare planerat blev trafikfarliga korsningar, och de började sakta försvinna. Detta anser vi vara första bakslaget för Per-Olof Hallmans stadsplan över Kiruna. Ett annat exempel är att det inte fanns inplanerat några parkeringar i Hallmans stadsplan, detta ledde till att bilismen gjorde att hela stadsplaneringen än idag kan kännas väldigt olämplig för biltrafik.

I en stad ansåg man att det skulle finnas ett väl tydligt centrum, med Domus- och Åhlenshus. I Kiruna försökte man eftersträva det och förtydligade “centrum” genom att göra stenläggningar och andra utsmyckningar för att det på något vis skulle symbolisera ett centrum, samtidigt som man lät uppföra ett Domushus längs Föreningsgatan i Kiruna. De här utsmyckningarna och placeringen av nya butiker banade väg för ”Kupoltorget”, som idag tvetydigt anses vara Kirunas centrum. Denna satsning gjorde att Hallmans planerade “små centrum” eliminerades.

Per-Olof Hallman ritade tillsammans med Gustaf Wickman Bolagsområdet. Här slingrade gator sig fram likt de gjorde på medeltiden med fristående trähus utplacerade oregelbundet. Per-Olof Hallman ville att det skulle vara en blandning mellan medeltiden och nationalromantiskt gammal-Sverige. Men Hallmans stadsplanerande möttes snabbt av motgångar, det visade sig att snöröjningen blev förrädisk, samtidigt som dragningen av vattenledningar blev väldigt kostsam och tidskrävande orsakad av de snirklande gatorna. Hallmans stadsplan för Bolagsområdet var helt enkelt opraktisk, helst med tanke på snöröjningen. Samtidigt som att Kirunas stadsplan med slingrande gator uppfyllde sitt syfte - en mysig stad där man upptäckte nya saker bakom varje hörn - är staden samtidigt ett praktexempel på nackdelarna med icke raka gator och problemen som kan uppstå när man låter estetiken gå före det funktionella.

Historisk stadsplanering i Sverige

I Sverige föddes de första städerna under medeltiden. Man byggde efter vad som ansågs lämpligast, och man anpassade sig efter stigarna som hade vuxit fram under många år av vandring. Det som präglade stadsplaneringen under medeltiden var just avsaknaden av det. Vägarna slingrade sig fram till de viktigaste platserna i staden och man byggde längs efter den. Det som reglerade byggandet under denna tid var samhällets syn på vetenskap och allt annat än kyrkans lära. Inget fick överträffa kyrkor och det var vad kyrkan sa som gällde, och de hade inga planer på att sätta någon stadsplanering i verket.

Det var under renässansen som man började ifrågasätta kyrkan och blicka bakåt för att se vad föregångarna under den ”förlorade guldåren” (antiken och forntiden) hade att komma med. Vad man behövde nu var struktur för att underlätta transport i städer. Man fann det i rutnät över städer och symmetri. Det var vad människorna suktade efter och i Europa anlades städer i hög fart.
Under renässansen tilläts människor att tänka fritt i högre grad. Detta ledde senare till en mängd uppfinningar, utveckling och revideringar som lade grund för industrialismen.

Det som satte sin prägel på industrialismen var just de industrier som växte fram. Möjligheterna med fabriker, ångbåtar, järnvägar hade sina nackdelar. Även om renässansens stadsplanering gällde i hög grad var man tvungen att göra modifieringar för att få plats med nya tider. Man började anlägga esplanader i städer för att skydda dem mot totalförstörelse vid en eventuell brand. I utkanten av dessa var ofta tågstationen lokaliserad för både privat och kommersiellt bruk. Man kan påstå att Sverige fick börja skörda frukten av industriutvecklingsexplosionen under 1900-talet.

Under 1900-talet skedde radikala förändringar i Sveriges städer. Det var masskonsumtionen och tjocka plånböcker som satte fart på centrumomvandlingar. Kraven på varor i massor lockade stora varuhus med enorma lager in till städerna. Fler och fler varuhus, banker och försäkringsbolag flyttade in till staden och köpte upp alla hus som tidigare tjänat som bostad, kontor och butik. Nu byggde man enorma ”klossar” av stål och betong, som man anlade varhus och kontor i. Handeln ville befinna sig nära sina kunder, alltså i centrum. Ironiskt nog var nästan alla medborgare tvungna att flytta ut för att ge plats för alla nya butiker och de hyrorna på de bostäder som blev kvar sköt i taket. Denna centrumomvanlding lade grunden för ledde till ett slags startskott för en annan gren av stadsplanering, nämligen bostadsbyggande.

Reflektioner, Stadsplanering

När PO Hallman skapade Kirunas stadsplan sade han sig sträva tillbaka till medeltiden och dess organsiska stadsstruktur. Vad PO-Hallman främst syftade på var att gatorna skulle slingra sig framåt på samma sätt som de medeltida gatorna gjorde i städer för 800 år sedan då de hade spirat ur naturliga stigar som skapats av människor med samma destiantion. Vi anser detta begrepp användes missvisande då man samtidigt insinuerar att andra tidsepokers stadsplanering/struktur icke organiska. Sedan man har börjat planera städer har alltid det funktionella prioriterats. Man har alltid planerat städer efter människans behov. Kort sagt kan man säga att det som har bestämt hur städer har sett ut har varit tillgång och efterfrågan. Människans behov av kvalitéer på städer har reglerats av hennes tillgångar och staten har kunnat tillgodose människans behov efter städer efter dess tillgångar.

Det centrumomvandlingen främst gjorde med centrum i städer var att ”ta livet av dem”. Masskonsumtionens väsen gjorde anspråk på centrum, varuhus förvandlades senare till gallerior och människor fick inte plats. Men vi påstår att centrum fortfarande fyller samma funktion, mönstret är tydligt.

Sedan medeltiden fram till idag har det som har karaktäriserat stadskärnan varit att det har varit centrum för människors behov. Det är enkelt att förklara på en högst elementar nivå; människor söker sig till det människor vill ha. Under medeltiden sökte man skydd och trygghet. Man sökte sig till borgar och kyrkor och det var vad som blev centrum i staden. Så har det fortsatt genom tiderna och samma fenomen finns att skönja i dagens städer i västvärlden. Detta fenomen gör att stadskärnan utgör epicentrum i människans behov. Idag är det lyx människor vill ha och vi är alla offer för masskonsumtionen. Vi vill köpa saker och det är precis vad vi finner i våra städers hjärta – affärer. Vidare finns det givetvis otaliga andra faktorer som bestämmer vad människans behov är, men det är en annan historia.

Produkt

För att arbeta mot vår vision om ett framtida centrum som det skall vara liv i både dagtid och kvällstid blickade vi bakåt och lärde oss av historien.

Hjärtat, skelettet och esplanaden


För att på något sätt skapa ramar för vårt skapande började vi med att anlägga en huvudgata längs vilken ett torg anlades och i ändorna skapade vi mäktiga fonder. Vi valde att göra torget hörnslutet och i mitten av det ställa gamla stadshusklockan som ett monument. Beslutet att göra torget hörnslutet togs av både praktiska och estetiska skäl. Vi ville bevara P-O Hallmans idé om att det skulle vara lite av ett äventyr i att promenera längs stadens gator och inte veta vad man står att upptäcka härnäst.Ytterligare så förstärker ett hörnslutet torg känslan av ett centrum och en stadskärna, en känsla som vi under hela arbetet fäst stor vikt vid eftersom det är något vi saknar i staden idag. Eftersom Kiruna är en så pass liten stad är det svårt att få ett centrum, speciellt med detaljhandel, att breda ut sig särskilt mycket rent geografiskt och ett hörnslutet torg begränsar även den utbredningen rätt mycket samtidigt som esplanaden fortfarande möjliggör framtida expansion.

Esplanaden skapades för att skydda städer mot bränder, men detta är inte vårt primära mål med den. Vi vill ge människor en huvudgata som löper in mot stadens hjärta, att förhålla sig till då vi vet att människor söker sig till öppna ytor. Utifrån denna grundade vi resten av stadens “skelett” när vi anlade gator. Per Olof Hallman ville med sina snirklande gator skänka människorna en mysig och spännande upplevelse när de vistades i staden. Vi valde att spinna vidare på denna idé, men för att undvika svårigheter med infrastruktur och snöröjningar valde vi att låta gatorna förbli raka. Stadens gator är långt ifrån ett rutnät då vi vet att det inte lämpar sig för en liten stad och vi förmodade att det skulle ge människan en karg och blottad känsla om man kunde se rakt igenom den lilla stad som det är. Vi har försökt bibehålla Hallmans idé, men reviderat den en smula för att behålla det mysiga samt spänningen och fördelarna med förenklad orientering.



Liv och död

När vi hade skapat ramar för staden började vi fylla den med strategiskt utplacerade nödvändigheter och attraktioner. Per Olof Hallmans tidigare misslyckade plan om flera centrumtorg tog vi avstånd till helt. För att styra besökarna har vi placerat betydelsefulla byggnader som stadshus, TGA-tornen - som vi omvandlat till konferenslokal och hotell -, och rececentrum, med Kebnekaise i bakgrunden, samt kyrkan i olika ändor av korset som esplanaden och en till gata skapar, detta för att medvetet styra människor längs huvudgatorna (och handeln) när de färdas genom staden. Ett villkor för att detta skall fungera är att många människor anländer till en av ändorna, vilket vi har sett till genom att anlägga rececentrum. Genom att anlägga de betydelsefulla byggnaderna på detta sätt insåg vi att det kom med nackdelar - döda vinklar. Men detta vände vi till vår fördel och lät anlägga bostadshus i stadens absolut största döda vinkel mitt emot stadshuset för att låta folk avnjuta stillhet i sina villor.

Idén om ett levande centrum där människor rör sig, lever och arbetar har varit central i vår planeringsprocess. Vi vill få Kirunas centrum, trots den lilla befolkningen, att vara levande. Vi valde att dra två centrala huvudgator som vid sin korsning bildar stadens centrala torg. Detta är främst för att ge stadskärnan attraktiva kommersiella områden samtidigt som vi har försökt minska den hierarkiska känslan i staden genom att placera ut byggnader som t.ex. bibliotek, kyrka, stadshus osv i stadens utkanter för att på så sätt tvinga folk till rörelse. Det här anser vi leder till ett levande och dynamiskt centrum som har goda möjligheter att i framtiden utvecklas utan att behöva byggas ut.

Tak över huvudet, cirkulation och träd

För att få liv i stan både dagstid och kvällstid valde vi att bygga bostäder i centrum. Vi gillade idén om att ha trevåningshus med butiker längst ner, kontor i mitten och bostäder högst upp. Därför byggde valde vi att placera dessa trevåningshus längsmed huvudgatorna.

Eftersom att dessa bostäder är lägenhetshus är det en av anledningarna till varför vi har valt att upplåta två stora parker i centrum samtidigt som vi behåller -och planterar mer- träd i centrum, så att de boende i centrum även får uppleva naturen i naturstaden Kiruna. Dessutom är vi övertygade om att parkerna och de övriga träden är betydelsefulla för de boende eftersom vi koncetrerar folket till centrum eftersom att folket ändå har kvar möjligheterna att röra sig relativt fritt.

Framtidens stad
Varje epok av stadsplanering har haft sin särskilda prägel. Vi tror att nutiden och framtiden ett tag framöver kommer genomsyras av miljötänk. Därför väljer vi att göra våran stad så miljövänlig som möjligt genom ett bilfritt centrum och en väl utvecklad kollektivtrafik. Vår idé om ett “hoppressat” centrum med mycket aktivitet på en liten yta passar även miljötänket utmärkt då det ger alla fottrafikanter korta avstånd att färdas, samtidigt som de har goda möjligheter att färdas snabbt.

Vi hade en idé om att anlägga en underjordisk tunnelbanestation precis under torget i kärnan av staden. Syftet med den var att ytterligare koncentrera människorna till ett tydligt centrum, likt Sergels torg med Centralstation i Stockholm stad. Dock valde vi att inte sätta denna idé i bruk eftersom att det skulle omintetgöra vår tanke om liv i stadens alla hörn och valde att anlägga göra ett epicentrum för kollektivtrafik i vårt resecentrum.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar